… Hur skulle det nya Stockholm se ut? Det gjordes många utredningar och oenigheten var många gånger stor. 1931 utlystes därför en internationell stadsplanetävling om nedre Norrmalm med över 350 deltagande arkitekter. Världskända profiler som Le Corbusier och Alvar Aalto var med och deras förslag var radikala. De krävde att i stort sett allt gammalt skulle bort för att ge plats åt det nya och funktionella i form av höghus, breda gator och öppna platser i stället för det mycket tätbefolkade gyttret. Andra förslag värnade om en stadsmiljö med små torg och lummiga parker.
Stadsplanefrågor följde inte alltid partilinjerna. Det fanns många olika meningar om den framtida utformningen inom alla partier och debatten var livlig i medierna. Några större beslut togs inte förrän 1941 då man beslöt att börja planeringen av en tunnelbana. Det var också byggandet
av denna efter andra världskrigets slut som fick fart på stadsplaneändringarna.
Enigheten var stor om behovet av bättre kommunikationer och tunnelbanan ”låg rätt i tiden”. Storstäder som London, Paris, New York och Moskva hade tunnelbanenät, så varför inte Stockholm? Den segdragna debatten om hur stadens inre kärna skulle utformas hade inte
resulterat i något avgörande planbeslut, men nu krävde tunnelbanebygget rivningar för att kunna förverkligas.
En tidigt mycket stor fråga var Sveavägens förlängning. Gatan gick då fram till Kungsgatan, men sedan var det stopp. Gustaf III:s vision av en rak boulevard från slottet till Haga slott hade aldrig förverkligats. Kungsgatan hade grävts ur och det verkade naturligt att Sveavägen fortsatte söderut, men hur lång skulle gatans sträckning bli? Striden mellan olika arkitekter pågick under decennier och kombattanterna var mycket högröstade. En falang ville dra fram Sveavägen till Strömmen, medan andra ville stanna vid Hamngatan och där göra en anslutning till Klarabergsgatan.
Stockholms handelskammare drev på 40-talet en stark kampanj mot det långa alternativet och hade stöd av bland andra högerpartiet. Handelskammarens vice VD Gösta Bohman var suppleant i fastighetsnämnden på ett högermandat trots att han ännu inte var medlem i partiet. Det var därför naturligt att Stockholms näringsliv och högern samarbetade. Det korta alternativet segrade 1945.
När den borgerliga majoriteten tog över makten i stadshuset 1950 var den södra tunnelbanan från Hökarängen just färdig och den västra delen närmade sig Hötorget, vars station blev färdig två år senare. De rivningar som varit nödvändiga för att bygga tunnelbanan västerut var inte särskilt omfattande, men de som ville förändra innerstaden hade fått blodad tand. Snart kom också beslutet att förena de två tunnelbanelinjerna genom ett tunnelbygge via nedre Norrmalm och broförbindelse vid Gamla Stan, vilket framkallade en ny rivningsvåg.
Snart drevs planeringen in i en avgörande fas. Det visade sig att det bland experter och ”visionära” politiker också fanns en annan agenda. Experter inom stadens tekniska förvaltning hade länge svarat för utredningarna om alternativen och när bollen nu var i rullning agerades det
friskt från tjänstemannahåll för att förverkliga den Stora Förändringen. Socialdemokraterna såg möjligheten att kommunalisera ägandet. Alla nya tomter som skapades skulle förbli i kommunens ägo och endast kunna disponeras med tomträtt. Nu skulle det moderna Stockholm skapas. De stora greppens tid var inne. Det räckte inte med de rivningar som var nödvändiga för tunnelbanan. Hela nedre Norrmalm skulle förändras och för att genomföra det skapades en lag om zonexpropriering av hela kvarter. Förändringarna genomfördes under starka protester från näringslivet och moderaterna.
Alla instanser insåg att staden måste ha möjligheter att lösa in fastigheter för att tillgodose allmänintresset, men att använda sig av expropriering i denna skala var inte förenligt med en rättstat, menade moderaterna. Att riva för tunnelbygge var en sak, men att utplåna hela kvarter för att skapa något annat inkräktade på egendomsrätten.
Moderaterna krävde genom Gösta Agrenius att de gamla fastighetsägarna skulle få möjlighet att köpa tillbaks tomterna efter att tunnelbygget avslutats, men det ville inte övriga partier medverka till. Det blev tomträtter.
Både näringslivet och moderaterna motsatte sig denna marksocialisering. Återigen var det Gösta Bohman som spelade en viktig roll i sin tredubbla roll som vice VD i Handelskammaren, ombudsman i Köpmannaföreningen och ledamot i fastighetsnämnden. Motståndet mot tomträtter var starkt inom näringslivet. När Industriförbundet skulle flytta till nya lokaler blev det inte till ett av höghusen i Hötorgscity som stadens socialdemokrater önskat utan till en egen tomt på Storgatan nära Hedvig Eleonoras kyrka.
Hur omfattande skulle omdaningen vara? De planer som gjorts på 30-talet hade tillkommit före bilismens tidevarv och planläggningen fick därför till stora delar göras om. Stadens experter satt på ett överlägset kunnande, men även inom den gruppen fanns stridande viljor. Omfattande nybyggen riskerade att utplåna de historiska spåren i stadsbilden. Olika grupperingar i de politiska partierna stred mot varandra. Tidningarna drev kampanjer och kulturpersonligheter skrev upprop.
Näringslivet var naturligtvis också en mycket viktig intressent. Gamla affärslägen skulle försvinna och nya skapas, och framför allt de mindre företagen var angelägna om att bevara mycket av det ursprungliga.
Moderaterna och Handelskammaren ville bevara så mycket som möjligt av stadsbilden och förordade därför bland annat att vägar skulle byggas i en ring runt staden, att de allmänna kommunikationsmedlen skulle stärkas och att parkeringshus skulle byggas i utkanterna i stället
för en stor mängd parkeringshus i city. I valrörelsen 1962 angrep högerpartiet rivningsraseriet, men förlorade flera mandat i fullmäktige, förmodligen beroende på utfallet i riksvalet. Högern var inte tillräckligt stor för att kunna hindra utvecklingen, men man kunde bromsa och delvis modifiera planerna.
När staden 1971 beslutat att en stor tunnelbanestation med butiker skulle byggas under Karl XII:s torg och att almarna där skulle fällas hade stockholmarna fått nog av cityförstörelse. Almstriden har gått till historien som den första stora miljödemonstrationen i Sverige. Den var en tydlig protest mot rivningarna och förändringarna i stadens hjärta. Det är värt att notera att endast ett parti hade reserverat sig mot beslutet att bygga tunnelbanenedgången: moderaterna. Gösta Bohman var en mycket aktiv aktör i stadsplanefrågorna. 1958 blev han riksdagsledamot men var knuten till Handelskammaren fram till 1970, då han blev partiordförande. Lars Almström, efterträdare i såväl Handelskammaren som fastighetsnämnden, spelade också en viktig roll i debatten. Bengt Lind var den ledamot i fastighetsnämnden som fick dra det tunga lasset att försöka förhindra en alltför långt driven förändring.
En genomgång av material från den tiden visar att Stockholm skulle ha fått en mjukare, människovänligare och samtidigt bättre fungerande stadsplan om synpunkterna från moderata företrädare fått större genomslag.
Texten är ett utdrag ur Hedlunds kapitel i antologin ”Hundra år för huvudstaden”, utgiven av Stockholmsmoderaterna till hundraårsjubileet 2005.