Efter andra världskriget skulle huvudstadens citykärna förnyas. Stockholms handelskammare hade under 40-talet drivit en kampanj mot en förlängning av Sveavägen till Strömmen, vilken man menade alltför drastiskt skulle förändra gatubilden. Det ”korta” alternativet vann; den nya dragningen stannade vid Hamngatan.
Frågan om den nya stadsplanen kom att starkt engagera den unge handelskammarjuristen Gösta Bohman. Tillsammans med högerpartiet förespråkade näringslivet under 50-talets intensiva debatter en bevarandelinje mot rivningarna, en ringled runt staden för att avleda biltrafik, utbyggnad av allmänna kommunikationer och att parkeringshusen skulle förläggas utanför city. 1971, då Bohman blivit partiledare, reserverade sig moderaterna lokalt som enda parti mot bygget av en tunnelbanestation i Kungsträdgården och fällningen av de träd som ledde till den så kallade Almstriden, då demonstrationer stoppade de socialdemokratiska planerna på skövling.
Men rivningsraseriet segrade. ”På några decennier raserades mycket av det gamla Stockholm och den nya staden växte fram. På gott och ont. Omdaningen av Stockholms citykärna är en av de mest genomgripande förändringar av en stadsbild som gjorts i modern tid i Sverige… Stockholm skulle ha fått en mjukare, människovänligare och samtidigt bättre fungerande stadsplan om synpunkterna från moderata företrädare fått större genomslag”, skriver Carl Erik Hedlund, ordförande i handelskammaren 1992-98, i ett kapitel om stadsmiljön i antologin ”Hundra år för huvudstaden” (2005).
Hedlunds text finns här. En längre skildring av ämnet ges i Olof Ehrenkronas bok ”Företagande & frihet. Hundra år med Handelskammaren i Stockholm” (2002).
Handelskammarens remissvar rörande förslaget till ny stadsplan 1949 skrevs av Gösta Bohman och kan läsas här (pdf).