Professor, Stanford University, USA
Mitt huvudsakliga syfte i dag är att binda samman frågan om äganderätter med ett antal frågeställningar som rör ekonomisk tillväxt. och de faktorer som på lång sikt är avgörande för förbättringar av vår materiella standard. För att föregripa min slutsats kan jag säga att den är att äganderätt och ekonomisk tillväxt inte kan skiljas från varandra. Men detta påstående är i sig tämligen ointressant. Det väsentliga är inte min slutsats utan hur jag kommit fram till den. Och jag bör redan nu varna för att jag kommer att nå min slutsats på ett okonventionellt sätt och att vår vägvisare – åtminstone till en början – kommer att vara Karl Marx.
Strax efter Sovjetunionens kollaps vid 1990-talets början skrev jag en artikel i Scientific American om sambandet – eller snarare bristen på samband – mellan Marx verk och Sovjetunionens kollaps. Min främsta poäng var att riktig socialism, enligt Marx uppfattning, bara kunde växa fram som en livskraftig form av ekonomisk organisation efter det att kapitalismen hade slutfört sin unika uppgift – endast efter det att kapitalismen hade skapat det slags högproduktiva samhälle som enbart kapitalistiska institutioner och incitament kunde åstadkomma.
Jag fick en stor mängd brev – många kan bara beskrivas som ”dårbrev” – från människor som envetet insisterade på att Marx hade helt fel. Det visade sig att någon på Scientific American s redaktion hade givit artikeln rubriken ”Marx hade inte alldeles fel”, vilket stämde mycket bra med andemeningen i det jag hade skrivit. Men för många läsare var även denna tämligen oskyldiga rubrik en för stor eftergift. Det måste vara så att Marx hade fullständigt fel. Låt mig bara säga att det är högst osannlikt att en person, som skrivit så många tusen sidor text som Marx gjorde, bara har fel. Han hade faktiskt rätt på några viktiga punkter.
Marx, som var verksam under 1800-talets mitt och som i sin egenskap av historiker såg tillbaka på de fantastiska förbättringar av mänsklig produktivitet som var den industriella revolutionens främsta resultat, betonade en central poäng. Hans poäng var inte att dessa landvinningar var resultatet av mänsklig uppfinningsrikedom eller av den tidigare vetenskapliga revolutionen eller av en arbetsetik som inspirerats av den protestantiska reformationen. Inte alls. Hans poäng var att detta utbrott av mänsklig uppfinningsrikedom och kreativitet var kapitalismens, eller för att använda hans eget ord, bourgeoisiens, förtjänst. Detta är utan tvivel det centrala innehållet de första sex sidorna i Det Kommuniska Manifestet från 1848. Kort sagt: kapitalismens historiska resultat låg i dess unika förmåga att generera teknologiska förändringar. Kapitalistiska samhällen kunde, till skillnad från alla andra samhällen, skapa starka incitament för skapande och användning av nya tekniker.
”Bourgeoisien kan inte existera utan att ständigt revolutionera produktionsmedlen… Medan däremot konservering av de gamla produktionsmetoderna i oförändrad form var det främsta överlevnadsvillkoret för alla tidigare industriella klasser…”
”Bourgeoisien har…varit först med att visa vad mänsklig aktivitet kan åstadkomma. Den har åstadkommit underverk långt märkligare än Egyptens pyramider, romerska akvedukter och gotiska katedraler…”
Senare, i en ännu mera anmärkningsvärd passage, hävdar Marx och Engels: ”Bourgeoisien har under sin knappt hundraåriga dominans skapat väldigare produktionskrafter än alla tidigare generationer tillsammans. Människans behärskning av naturkrafterna, maskiner, kemins praktiska tillämpning i industri och jordbruk, ångkraft, järnvägar, elektrisk telegraf, uppodlingen av hela kontinenter, kanaler, hela befolkningar som trollas fram ur marken – vilket tidigare århundrade hade ens en föraning om att sådana produktivkrafter låg dolda i arbetet?” Jag bör säga att jag helt instämmer i vart och ett av de Marx-citat jag nu citerat. Marx hade inte bara fel.
Som jag ser det bortsåg dock Marx från två viktiga faktorer:
- Att introduktionen av ny teknologi – den främsta orsaken till långsiktiga ekonomiska förbättringar – är full av osäkerhetsfaktorer, osäkerheter som gör investeringar i ny teknologi till högriskåtaganden.
- Att kapitalismens framgångar främst kan härledas till juridiska, institutionella och lagstiftningsmässiga förändringar som i många fall innebar betydande omdefinitioner av de rättigheter som följde med egendom. Jag skulle faktiskt vilja hävda att dessa omdefinitioner i många fall utgjorde juridiska och institutionella innovationer av oerhört stor social betydelse. Dessa innovationers kumulativa effekt var att de minskade de oacceptabla finansiella risker som tidigare förbundits med införandet av ny teknologi. Riskerna eliminerades inte, långt därifrån, men de minskades till godtagbara nivåer. Jag vet exempelvis inte om det fanns gäldstugor i Sverige på 1700-talet men jag kan försäkra att sådana fängelser existerade i England vid den tiden. Adam Smith formulerade uppfattningen i sin tids Storbritannien väl i sin Wealth of Nations som publicerades 1776: ”Konkurs är kanske den största och mest förödmjukande händelse en oskyldig man kan drabbas av. De flesta män är därför tillräckligt försiktiga för att undvika konkurs. Men några lyckas inte undgå den, precis som somliga inte lyckas undvika galgen.”
Jag skulle först vilja koncentrera mig på de stora risker innovation innebär. Ett av de viktigaste skälen till att vi inte fullt ut inser hur stor risken är att misslyckas med teknologiska innovationer är att historieböckerna berättar om framgångarna – inte om misslyckandena. Framgångshistorier är ju när allt kommer omkring mycket intressantare, och vi hoppas att de tjänar som inspiration för de unga. Framgångshistorierna har ett slags lyckligt slut, och de är fulla av konsekvenser för framtiden på ett sätt som misslyckandena inte är. Följden är att industrialiseringens historia oftast berättas som en serie framgångshistorier. I angloamerikanska skolböcker kan det stå ungefär: I begynnelsen var James Watt (eller möjligen Thomas Newcomen), Henry Cort, Josiah Wedgwood, Richard Arkwright, Eli Whitney, Robert Fulton, Thomas Edison, bröderna Wright, etc. Man kan göra analogier med militärhistoria där man brukar säga att historien skrivs av segrarna – inte av de besegrade.
Men trots avsaknaden av misslyckanden i våra historieböcker finner man om man gräver lite djupare att riskerna för misslyckande var enorma. I en doktorsavhandling vid London School of Economics för några år sedan fann man genom att utgå från domböcker att 33 000 företag i 1700-talets England misslyckades, med konkurs som följd. Detta stora antal i vad som fortfarande var ett litet land innehåller alla slags misslyckanden, inte bara sådana som var förbundna med ny teknologi. Men utifrån mitt perspektiv just nu är det speciellt intressant att konstatera att frekvensen av misslyckade företagssatsningar accelererade dramatiskt efter 1750. Ökningen sammanfaller exakt med den snabba teknologiska utveckling som vi brukar kalla den industriella revolutionen. Tiden efter 1750 är också exakt den period som Marx hade i åtanke när han 1848 skrev: ”Bourgeoisien har under sin knappt hundraåriga dominans skapat väldigare produktionskrafter än alla tidigare generationer tillsammans.” Återigen hade Marx rätt, även om han 1848 misslyckades med att rikta uppmärksamheten på det stora antal kommersiella misslyckanden som var förbundna med teknologiska förändringar. Åtminstone misslyckades han med att göra det i Det Kommunistiska Manifestet och i första delen av hans oerhört inflytelserika Kapitalet från 1867.
Det är mycket intressant att notera att Marx själv så småningom kom att erkänna denna osäkerhet, även om erkännandet blev offentligt alltför sent och obskyrt i Kapitalets tredje del, som publicerades efter hans död och många år efter publiceringen av volym 1. I den tredje volymen riktade Marx uppmärksamheten mot ”den mycket större kostnad som är förbunden med att driva ett företag som bygger på en ny uppfinning jämfört med kostnaden för senare företag som uppkommer ex suis ossibus [på uppfinnningens grund/benstomme]. Det är verkligen sant att pionjärerna i allmänhet går i konkurs och att endast de som senare köper byggnader, maskiner, etc, till ett billigare pris kommer att tjäna på det.” Detta är en mycket intressant passus eftersom den utgör ett tydligt erkännande från Marx sida av kapitalistens oerhörda sårbarhet i hans egenskap av bärare av teknologiska förändringar (”pionjärer går i allmänhet i konkurs”). Om Marx hade ägnat denna sårbarhet större uppmärksamhet i första delen av Kapitalet hade det varit nödvändigt för honom att beskriva kapitalisten i ett helt annorlunda ljus. Han skulle faktiskt ha varit tvungen att skriva en helt annan bok. Denna iakttagelse skulle ha betonat kapitalisternas svagheter, men Marx syfte i del 1 var att beskriva deras sociala makt och den därav följande makten att exploatera andra.
II
Om vi nu koncentrerar oss på finansiell risk i ett samtida sammanhang, där en stor del av den vetenskapliga och ingenjörstekniska forskningen i OECD-länderna har institutionaliserats i stora företag och där kallas för forskning och utveckling (FoU). I USA finns det i dag, enligt vad som sägs, mer än 16 000 företagslaboratorier, och det rapporteras också att över 20 av dessa företag har FoU-budgetar på över en miljard (USD) om året. Om man rangordnar företagen efter hur mycket pengar de satsar på FoU, lade de 20 främsta tillverkningsindustrierna i USA ner totalt 54 miljarder (USD) år 2000. Visst förefaller det rimligt att anta att, som somliga har hävdat, dessa mäktiga och rika företag i huvudsak eller fullständigt har eliminerat den finansiella risken? Ett sådant antagande är naturligtvis långt från verkligheten. Avsevärd finansiell risk fortsätter att komma från många tänkbara källor. Vilka är då dessa källor?
- Det kan helt enkelt vara så att forskningssatsningarna inte leder fram till användbara vetenskapliga landvinningar.
- Även om forskningen leder till nya vetenskapliga upptäckter är det inte säkert att dessa upptäckter leder till en säljbar produkt. Eller också kan utvecklandet av en ny design ta så lång tid att beslutsfattarna i företaget helt enkelt beslutar att det blir för dyrt.
Men även om forskning slutligen leder fram till en ny värdefull produktidé återstår många frågor. - Vad kommer den nya produkten att prestera teknologiskt? Kommer höga prestanda bara att kunna åstadkommas till en orimligt hög kostnad? Concordeplanet var en fantastisk teknologisk prestation i termer av ingenjörskonst och hastighet, men den var också en total finansiell katastrof (en finansiell katastrof som i detta fall huvudsakligen betalades av engelska och franska skattebetalare).
- Hur snabbt kommer prestanda att förbättras, och hur snabbt kan man räkna med att produktionskostnaderna minskar?
- Hur attraktiv kommer den nya produkten att vara för konsumenten? Hur elastisk (eller oelastisk) är det sannolikt att efterfrågan på den nya produkten kommer att vara, och till vilket pris ska den introduceras på marknaden?
- Hur användbar är produkten för det företag som har uppfunnit den? Med detta avser jag sannolikheten att företaget kommer att kunna tillgodoräkna sig de vinster som innovationen kan generera. Detta kan bero på huruvida det går att ta patent på produkten. Om det inte går – hur snart är det då rimligt att anta att konkurrerande företag som inte haft några egna kostnader alls för uppfinningen kommer att imitera den? (Detta är det så kallade free rider-problemet).
- Med tanke på den stora oron kring miljöförstöring, arbetsmiljörisker och hälsofrågor är det möjligt att en statlig myndighet eller ett domstolsutslag omintetgör förväntade vinster genom regleringar eller domar. Hälsoaspekter har länge varit viktiga i den farmaceutiska industrin. US Food and Drug Administration kräver att nya farmaceutiska produkter genomgår en utdragen försöksverksamhet innan de får säljas till allmänheten. Många nya farmaceutiska produkter måste testas under flera år innan de kan marknadsföras – i vissa fall kan testperioden vara längre än ett årtionde (som när det gäller vacciner eller nya metoder för födelsekontroll). Den uppskattade kostnaden för att föra ut en helt ny farmaceutisk produkt på den amerikanska marknaden överstiger nu rutinmässigt 500 miljonerstrecket (USD). Ni känner dessutom säkert alla till ABB:s finansiella kollaps som beror på dess förvärv av Combustion Engineering. Det visade sig till slut att ABBhade ”ärvt” (om det är rätt ord) dotterbolagets enorma skulder. Dessa skulder härrörde från domstolsutslag i ett stort mål med många målsägande, som handlade om den potentiella hälsorisk som Combustion Engineerings omfattande användning av asbest kunde medföra. Detta mål har redan involverat fler än 200 000 målsägande och ytterligare över 100 000 som ännu inte har behandlats av domstolen. (Bara i USA!)
- Hur snart kommer en ny och ännu bättre produkt att utvecklas, antingen från en konkurrent eller från någon helt ny teknologi? Det är ingen paradox att säga att ett av de största osäkerhetsmomenten i hanteringen av ny teknologi är framkomsten av ännu nyare teknologier.
Av dessa, och andra, skäl förblir det centrala momentet i innovationsprocessen att stora finansiella åtaganden måste göras trots de många osäkerhetsmomenten. Ur den potentielle entreprenörens perspektiv kommer alltså innovativa aktiviteter att fortsätta att medföra ett betydande finansiellt risktagande. Det kan till och med vara så att dessa risker blir större och större.
Mycket av det jag hittills sagt har berört de risker som har att göra med omöjligheten att förutsäga resultatet av FoU-projekt. Min uppfattning är att en stor portion ödmjukhet är på sin plats i dessa sammanhang, eftersom det kan vara oerhört svårt – även när forskningsprojekten visar sig framgångsrika – att förutsäga (speciellt i rika samhällen) hur konsumenterna kommer att reagera på en ny produkt och hur den nya produkten kommer att överensstämma med konsumenternas preferenser och prioriteringar. Betänk följande: 1939 rapporterade New York Times, en tidning vars personal utan tvivel har bestått av rimligt intelligenta och framsynta människor, om framgångsrika experiment som tydligt pekade fram mot ankomsten av en potentiellt fascinerande ny produkt: televisionen. Men New York Times reportrar trodde inte att det fanns någon vidare framtid för televisionen – åtminstone inte i USA. Det var snarare så att denna, den mest kända och framstående av alla amerikanska tidningar, högtidligt meddelade: ”Televisionen kommer aldrig att utgöra en allvarlig konkurrent till radion därför att människor måste sitta stilla med ögonen klistrade på skärmen: den genomsnittliga amerikanska familjen har inte tid med det.”
Jag är frestad att säga att ingen vidare kommentar är påkallad, utom att tillägga att ett stort antal amerikanska familjer nu dessvärre förefaller att inte ha tid med någonting annat. Hur kan man förklara vad som är så plågsamt tydligt för oss nu: den totala oförmågan att förutse att TV skulle komma att bli den mest spridda och inflytelserika konsumentprodukten under 1900-talet?
Jag kan ärligt talat inte besvara den frågan och vill bara tillägga att det finns många andra exempel på oförmåga att förutse en ny uppfinnings stora framtida betydelse – i det här fallet att underskatta efterfrågan snarare än att underskatta kostnaderna eller fördröjda vinster.
Tänk på en ny uppfinning: mobiltelefonen – en produkt där Sverige spelat en viktig roll i utvecklingen. 1983, när AT&T höll på att brytas upp, övervägde man möjligheterna att börja producera och sälja denna nya typ av telefoni. AT&T anlitade en av USA:s mest kända konsultfirmor för att förutspå hur många mobilabonnenter det var rimligt att anta att det skulle finnas i USA 1999. Den prognos AT&T fick var att det var fullt möjligt att det fanns så många som en miljon abonnenter 1999. Faktum är att antalet abonnenter 1999 passerade 70-miljonersstrecket! (Se Jerry Housman, The cellular telephone, New products and the CPI. NBER Working Paper 5982. För en utförlig redogörelse för den svenska utvecklingen som innehåller några liknande erfarenheter, se Sven Lindmark, Evolution of Techno Economic Systems – An Investigation of the History of Mobile Communications. Doktorsavhandling, Chalmers Tekniska Högskola, 2002.)
Hur kan man förklara vad som nu förefaller vara en absurd underskattning? Delvis naturligtvis, därför att man inte förstod hur många användningsområden som fanns för en sådan telefon. Men underskattningen berodde också på att man negligerade ett annat viktigt övervägande när det gäller att förutse framtida efterfrågan på en uppfinning. Det övervägandet är det faktum att de flesta uppfinningar introduceras i väldigt primitiv form och måste genomgå en lång process av tekniska förbättringar och kostnadsminskningar innan de kan marknadsföras i stor skala. Det första flygplanet lyfte 1903 men flygplanet blev inte en viktig kommersiell produkt förrän under det sena 1930-talet. Processen tog ett tredjedels århundrade eftersom tusentals designförbättringar var nödvändiga innan flygplanen blev tillräckligt säkra, pålitliga, bekväma och billiga för att allmänheten skulle använda dem.
Situationen beträffande mobiltelefonen 1983 var ganska likartad. De telefonerna var primitiva. De var så stora och tunga att de knappast ens förtjänade att kallas ”mobila”. Det var faktiskt så att de allra första mobiltelefonerna installerades i bilar. Kvaliteten på röstöverföringen var mycket dålig. Och viktigast av allt: de första mobiltelefonerna kostade över 3 000 dollar i USA 1983, att jämföra med dagens priser på under 100 dollar. I dag är det till och med ibland så att telefonen ges bort gratis, men den som får en sådan gratistelefon bör noga läsa igenom det finstilta i abonnemangsavtalet (åtminstone i USA).
Även när framtida efterfrågan är dramatiskt underskattad, som när det gäller TV och mobiltelefoner, är kostnaden för den FoU, som krävs för att göra den nya produkten klar att släppas ut på marknaden, mycket osäker och också mycket hög. Detta för oss tillbaka till de överväganden jag just redogjort för, dvs att vi aldrig kommer bort från den stora osäkerheten.
Men de osäkerhetsmoment jag har riktat er uppmärksamhet mot, i fallen med TV och mobiltelefonen, rör båda fall när den teknologiska innovationen redan existerade, låt vara i tämligen primitiv skepnad. I sådana fall är för det mesta framtida forsknings- och utvecklingsinriktning relativt väl definierad. När vi överväger satsningar på grundläggande vetenskaplig forskning är osäkerheten oändligt mycket större, eftersom grundforskning oftast antas innebära forskning utan definierat användbart mål. Ta som exempel utvecklingen av lasertekniken, för vilken tre vetenskapsmän – två ryssar och en amerikan – delade nobelpriset 1964 trots att Einstein på rent teoretisk grund hade förutspått fenomenet så tidigt som 1917. Lasertekniken har haft direkt betydelse för en enorm mängd verksamheter och produkter.
Exempelvis:
- Lasern har blivit ett av de viktigaste redskapen i vetenskaplig forskning genom sin förmåga att utföra operationer och mätningar med en precision som hittills varit omöjlig att uppnå. Laserteknik används nu för att undersöka, mäta och modifiera materiens fundamentala egenskaper på kemins, biologins och fysikens områden. Aeronautiska ingenjörer använder nu laserstrålar för att mäta sådant som lokal flödeshastighet och turbulens vid flygplansdesign genom att experimentera med nya modeller i vindtunnlar. Flera naturvetenskapliga nobelpris har redan delats ut för grundforskning som utnyttjat laserteknik.
- Förutom laserns betydelse i den medicinska forskningen har den blivit den främsta metoden i en rad kirurgiska ingrepp. Bland dessa finns en stor mängd oerhört känsliga ögonoperationer, exempelvis operation av näthinneavlossning, som kan orsaka blindhet, och operationer av hornhinnan för att korrigera närsynthet. Min ögonklinik i Palo Alto har nu en separat avdelning som heter ”Laser Center”. Vid gynekologiska operationer erbjuder lasertekniken en enklare och mindre smärtsam metod för att avlägsna vissa typer av tumörer. Laserteknik testas nu i behandlingen av förstorad prostatakörtel. US Food and Drug Administration har nyligen godkänt användningen av laserteknik vid ryggsmärtor. FDA har också godkänt laserteknik för avlägsnandet av oönskad hårväxt och, vilket är betydligt viktigare, som ersättning för tandläkarborren. En imponerande katalog över laserteknikens användningsområden inom medicinen utgörs av det faktum att det nu finns fem tidskrifter i USA, samtliga startade efter 1980, som enbart handlar om hur laserteknik kan användas i medicinska sammanhang.
- Lasertekniken har blivit ett av industrins mångsidigaste verktyg. I textilindustrin använder man laserstrålar för att skära tyger, och laserteknik används på liknande sätt i många metallurgiska sammanhang och för att skära ut komplicerade mönster i sådana material som plywood, glas och plast. Gillette Corporation säger i sin reklam att dess rakblad nu gjuts med hjälp av laserteknik. I livsmedelsindustrin används laserteknik, fast än så länge bara på experimentstadiet, för att identifiera infekterat kött.
- De mest framgångsrika dataskrivarna bygger nu på laserteknik. Det manuskript som mitt tal bygger på är skrivet på en laserskrivare från Hewlett-Packard. Laserteknik används nu också allmänt för sättning och framställning av tryckplåtar för tidningar och rent allmänt i den typografiska industrin.
- Laserteknik är nu basen i de streckkodsläsare som finns i kassan i affären, på bibliotek och i säkerhetsutrustningen i varuhus.
- Laserteknik används för högkvalitativ återgivning av musik på CD-skivor.
- Laserteknikens militära användningsområden utökas snabbt. Laserteknik används i atomvapens avfyringsanordningar och också för att styra så kallade smarta bomber och missiler mot deras mål. Laserteknik sägs också allmänt vara nyckeln till utvecklingen av antimissilförsvarssystem, även om det fortfarande råder stor oenighet om denna tillämpnings inneboende användbarhet: Lawrence Livmore-laboratoriet för vapenutveckling i Kalifornien rapporterade nyligen att man hade skapat en bärbar laser som kan tvätta bort graffiti från väggar ”med blixtens hastighet”. En cynisk tolkning är att detta är ett led i laboratoriets försök att försvara sin enorma forskningsbudget – de vill visa att deras laserteknologi också har icke-militära användningsområden. Icke desto mindre är en uppfinning som snabbt kan tvätta bort graffiti något som skulle tas tacksamt emot av många i världens storstäder.
Beträffande denna oerhörda mängd olika användningsområden skulle jag vilja föreslå ett enkelt tankeexperiment. Tänk er tillbaka till det tidiga 1960-talet, när lasertekniken redan var upptäckt, och ställ er följande fråga: Vilket av de olika användningsområden som jag nyss räknat upp tror ni att ni skulle ha förutsett då? Och lägg märke till att jag inte ens har nämnt det mycket mera komplicerade området telekommunikationer där användningen av laserteknik krävde att man samtidigt utvecklade en annan oerhört viktig teknik: optiska fibrer. De senaste årens revolution i telekommunikationer är i stor utsträckning resultatet av en kombination av dessa två uppfinningar.
Jag vill gärna vara den första att erkänna att jag inte skulle ha förutsett någon av de tillämpningar jag har talat om. Vad är en laser, när allt kommer omkring? En laserstråle är egentligen ingenting annat än en speciell sorts ljusstråle, en ljusstråle som formas av hur atomer beter sig när de utsätts för vissa höga energinivåer. Men det är långt ifrån uppenbart att den djupaste förståelse av den vetenskap som ligger till grund för lasern skulle leda någon direkt till de mycket olika typer av uppgifter som i dag rutinmässigt utförs med hjälp av laserteknik. Jag borde också poängtera att några av de duktigaste patenträttsjuristerna i USA också misslyckades totalt med att förutse laserns kommersiellt mest betydande användningsområde: de globala telekommunikationssystemen. Med Charles Townes ord, han som sedan fick Nobelpriset för sin forskning om laserteknik: Bells patentavdelning vägrade först att patentera vår förstärkare eller oscillator för optiska frekvenser eftersom, som man sade, optiska vågor aldrig hade haft någon betydelse för kommunikationer och uppfinningen därför var ointressant för Bell.
III
Med tanke på de oerhörda svårigheter som man oundvikligen stöter på när man försöker förutsäga vart teknologier kan komma att leda, undrar man varför någon enda förnuftig person, eller något lönsamt företag, någonsin satsar avsevärda summor pengar i sådana högriskföretag. Ett nöjaktigt svar på den frågan borde innehålla en undersökning av minst fyra århundradens juridiska och institutionella förändringar i kapitalistiska samhällen i Västeuropa och Nordamerika. (Se Rosenberg och Birdzell, How the West Grew Rich).
Mitt svar har två delar.
Den första delen av svaret är på sätt och vis enkel och lättförståelig. Kapitalism är en form av ekonomisk organisation som erbjuder entreprenörer som lyckas stora finansiella belöningar. Svarets andra del är mer komplicerad men är i sammandrag något som jag redan antytt: västliga samhällen har infört en rad politiska och juridiska innovationer som avsevärt har reducerat vissa typer av osäkerhetsfaktorer, eller åtminstone reducerat misslyckandets finansiellt följder till en mera acceptabel nivå.
I Västeuropa efter ungefär år 1600 innebar politiska förändringar avsevärda minskningar av osäkerheten. Dessa förändringar innebar att härskarens – kungens eller kejsarens – makt att godtyckligt och oförutsägbart utöva absolut makt reducerades. En del av dessa förändringar introducerades i England under 1600-talet, med införandet av ett valt parlament där jordägare var representerade och som så småningom kom att kontrollera nationens kassakista. Detta innebar att varken kungen eller hans agenter kunde konfiskera egendom eller uttaxera högre skatter godtyckligt. Nationens budget bestämdes av de skatter som det valda parlamentet beslutade om. (Förvisso utgjordes väljarna vid den tiden bara av jordägare). På det sättet blev de skatter som företag i framtiden skulle betala mycket mera förutsägbara, och företagen kunde investera i innovationer i full vetskap om vilka skatter de skulle betala – åtminstone för en tid framåt. Skatter blev således beräkningsbara – förutsägbara .. och därför mindre beroende av den osäkerhet som låg i oförutsedda förändringar.
Förutsägbarhet innebar att den som kände till lagen och de juridiska prejudikaten kunde planera hur han skulle investera sitt kapital utan att behöva oroa sig för att en person med politisk makt vid en senare tidpunkt godtyckligt kunde lägga sig i dessa planer och kanske sabotera dem. Samtidigt utvecklades kommersiella domstolar för att genomdriva äganderätt och kontraktsrättsliga förpliktelser. Dessa politiska och juridiska innovationer kom att beskrivas som ”ett system där lagarna, inte människan, styrde”. De var oerhört viktiga i samhällen som gjorde teknologiska innovationer, vilka ofta innebar stora finansiella åtaganden som sträckte sig långt in i framtiden.
Inom detta större ramverk introducerades gradvis ett antal andra juridiska och organisatoriska innovationer. Dessa hade den gemensamma följden att den finansiella risk som potentiella innovatörer utsatte sig för i marknadsorienterade samhällen reducerades. Central var naturligtvis den juridiska tanken om begränsat ansvar. De som ägde aktier i ett företag med begränsat ansvar kunde förlora hela värdet av sin aktiepost om företaget drog på sig stora skulder som man inte kunde betala, men aktieägarna kunde inte förlora andra tillgångar. Nära förbunden med denna tanke var framväxten av aktiebörser där ägarna av aktier snabbt och enkelt kunde sälja sina tillgångar om de ansåg att det var större risker och mindre vinstmöjligheter förbundna med att ha aktierna kvar än vad de tidigare hade trott.
Den kanske äldsta kommersiella formen av riskreduktion var den roll som spelades av försäkringsbolag. De tidigaste försäkringsbolagen, speciellt i form av sjöfartsförsäkringar, går tillbaka till långt före framväxten av kapitalistiska ekonomier. Men kapitalismen innebar att de specialiserade tjänster dessa institutioner erbjöd kraftigt ökade i antal och betydelse.
Senare, under 1800- och 1900-talen, utvecklades optionsmarknader som gjorde det möjligt för ett företag att i dag sätta ett pris för leverans av någon vara (vete, utländsk valuta) för någon angiven tidpunkt i framtiden. Optionsmarknader gjorde det möjligt för företaget att undvika risken för stora prisökningar i framtiden, prisökningar som skulle kunna äventyra företagets finansiella framtid. Återigen medförde åtagandet – även om en viss risk undveks – ”risken” för att företaget skulle gå miste om möjligheten att köpa tillgången till ett lägre pris om nämligen priset på varan sjönk under mellantiden.
Politiker har gjort många försök att minimera riskerna för företagsmisslyckanden. I USA gjordes detta i och med Konkurslagen (Bankruptcy Act) från 1978. Kapitel 11 i denna lag innehåller regler som reducerar kostnaderna för misslyckanden genom att göra följderna av konkurs mindre svåra och genom att göra det enklare för ett företag att rekonstrueras efter en konkursansökan snarare än att direkt gå i likvidation.
Det är svårt att avgöra hur pass betydelsefull denna möjlighet har varit, i synnerhet som det ofta är så att man behåller samma företagsledning som fattade de beslut som ledde till konkursen. I många fall antar man ju att den tidigare ledningen var dåliga beslutsfattare, och att tillåta dem att behålla sina funktioner ger dem möjligheter att ytterligare tömma företaget på eventuella kvarvarande tillgångar. I många andra länder har alternativet visat sig vara att hålla företaget under armarna med hjälp av omfattande statliga subventioner. Ett bättre, marknadsbaserat alternativ skulle innefatta rekonstruktion med nya företagsledare och nya privata investerare som skulle vara beredda att riskera sina egna ”nya pengar” för att rehabilitera ett företag i konkurs. Inte helt förvånande är det ofta svårt att hitta sådana investerare.
Den vanligaste metoden för riskreduktion är att diversifiera tillgångar. Detta är en metod som används på många nivåer och på många platser. Individer och organisationer kan skydda sig mot finansiella risker genom att diversifiera de tillgångar de väljer att köpa och ha i sin investeringsportfölj, snarare än att äga aktier i ett litet antal eller bara ett enda företag. Fonder är glada att göra sådana diversifierade urval för en individuell investerare, mot avgift förstås. Att maximera avkastningen av en aktieportfölj är en mycket komplicerad och subtil analytisk process med tanke på att höga förväntade vinster oftast innebär högre risktagande. Så subtil är processen att en professor vid Stanford 1990 delade ekonomipriset för att ha utvecklat en rigorös analysmetod som skilde mellan diversifierbara och icke-diversifierbara risker. Professorns namn är mycket passande Sharpe. (William F Sharpe. Han delade priset med Merton Miller och Harry Markowitz.)
Samma grundläggande princip om riskreduktion genom diversifierade aktieportföljer ligger till grund för en av de viktigaste institutionella innovationerna under de senaste årtiondena: riskkapitalbolaget. Riskkapitalbolagens främsta bidrag är att de blev en källa till investeringskapital för unga teknologiska högriskföretag som inte fick banklån, eftersom de inte kunde lämna tillräcklig säkerhet. I USA, där riskkapitalbolagen har varit mest betydelsefulla, växte riskkapitalindustrin fram runt 1980. Framväxten var främst ett resultat av lag- och regeländringar som återigen xäxlade ner höga risker och möjligheter till mera acceptabla nivåer. Man åstadkom detta genom portföljdiversifiering hos riskkapitalbolaget, samtidigt som skattesystemet förändrades, så att framgångsrika entreprenörer hade större finansiella belöningar att vänta. De viktigaste förändringarna var: 1. Lägre beskattning av kapitalvinster, 2. möjlighet för optionsägare att skjuta upp beskattningen till dess aktierna såldes i stället för att behöva betala skatt när optionerna utnyttjades och 3. regeländringar (ERISA) som tillät pensionsfonder att investera i högriskpapper utgivna av små eller nya företag och riskkapitalfonder. Dessa förändringar innebar i praktiken att en flodvåg av investeringsfonder kom fram under 1980- och 1990-talen, mest i hård- och mjukvaruföretag, medicinska och biotekniska företag, kommunikationer och halvledare.
Mängden riskkapital i USA ökade från cirka 4 miljarder (USD) 1980 till 34 miljarder 1990, minskade något under det tidiga 1990-talet men ökade sedan från 35 miljarder till 234 miljarder mellan 1994 och 2000. (National Science Board, 2002, 6-35). Under senare år var internets spektakulära utveckling (som följdes av ett nästan lika spektakulärt fall) starkt beroende av riskkapitalfinansiering.
Man bör betona att amerikanska riskkapitalföretag har åstadkommit betydligt mera än att tillhandahålla kapital för teknologiska högriskföretag. De har faktiskt förvandlat entreprenörskapets natur, genom att de har tillhandahållit olika slags sofistikerad expertis och funktioner för beslutsfattande som har gjort dem beredda att inträda (och överleva) på extremt konkurrensutsatta marknader. Det är faktiskt så att amerikanska rikskapitalbolag inte bara har stått för tillgång på riskkapital utan också för tillgång på entreprenörstalang.
IV
Som vi ser har den västerländska kapitalismens historia på många sätt lett till införandet av ett stort antal juridiska och institutionella innovationer som har haft till följd att mera resurser har kunnat satsas i strävandena efter teknologisk utveckling. Detta har åstadkommits genom att de finansiella risker som är förbundna med teknologisk innovation har reducerats, eller begränsats. Riskreduktion har också inneburit att viljan att experimentera i ordets vidaste bemärkelse har ökat. Experimentering har förekommit, inte bara med nya teknologier utan också med nya former av företagsorganisation. Riskkapitalbolaget är ett utmärkt exempel. En av den västerländska kapitalismens största fördelar är att den har stimulerat ett decentraliserat sökande efter nya teknologier med flera modeller för beslutsfattande och risktagande.
Några av de mest utpräglade fördelarna med den kapitalistiska organisationsformen har tydliggjorts först när vi har kunnat jämföra med situationen i de socialistiska stater som växte fram under 1900-talet. Man kan faktiskt säga att de mest omfattande oavsiktliga experimenten under 1900-talet var de experiment med organisation och incitament som genomfördes i och med den centraliserade socialismen. Jag använder ordet ”oavsiktliga” eftersom det visserligen var så att socialism och kommunism hade identifierats som de slutliga målen av stora och mäktiga politiska rörelser, men det sätt på vilket dessa samhällen skulle organisera sina ekonomiska aktiviteter hade aldrig tänkts igenom systematiskt före den bolsjevikiska revolutionen.
Det har till exempel visat sig att ett skäl till att socialistiska länder har hamnat så på efterkälken teknologiskt är att både centralplanerare och fabrikschefer varit mycket ovilliga att ta de risker som är förbundna med introduktionen av ny teknik. Det sovjetiska planeringssystemet hade ett obevekligt kortsiktigt perspektiv. Inom de regler som gällde för centralplaneringsspelet hade fabrikscheferna goda skäl att undvika risktagande. Men denna ovilja att ta risker medförde en ovilja att använda nya teknologier, eftersom de oundvikliga produktionsavbrott som skulle uppstå vid installationen sannolikt betydde att man inte kunde uppfylla sin årliga produktionskvot. Och en fabrikschef som misslyckades med att uppfylla den produktionskvot som centralplanerarna (Gosplan) hade fastställt skulle se sin karriär få ett brått slut. Men det fanns också ett Moment 22. För det fall att en ny produktionshöjande teknologi faktiskt installerades i fabriken skulle den ökade produktionskapaciteten sannolikt innebära att fabrikens produktionskvoter för de följande åren höjdes. För fabrikschefen fanns det alltså inget att vinna.
Det finns naturligtvis mycket mera att säga än detta. Det var trots allt så att Sovjetunionen på vissa områden förfogade över några av världens främsta vetenskapsmän (”svarta tavlan-vetenskaper”). Men de band, i form av organisation och incitament, som kan sammanbinda vetenskaplig forskning med utvecklingen av förbättrade teknologier och de företag som slutligen kan föra ut dessa teknologier på marknaden – de banden negligerades nästan totalt (utom beträffande militära program och rymdprogrammet). Som både ryssar och kineser så småningom har upptäckt är det mycket svårt att göra socialistiska ekonomier mera innovativa utan att också göra dem mer kapitalistiska.
Planerarna i Sovjetunionen led av ett slags gigantomani – större var alltid bättre. Men i den framgångsrika västvärlden har alltid små företag och till och med enskilda individer spelat viktiga roller i den teknologiska innovationsprocessen – och gör det alltjämt. Friheten att pröva sig fram med företag av olika storlekar har varit ett ständigt förekommande fenomen i kapitalistiska ekonomier. Friheten att pröva sig fram och grunda nya företag har varit av ännu större betydelse, när denna frihet har kombinerats med den tilltalande möjligheten att hämta hem stora vinster genom introduktion av nya eller förbättrade produkter. Den lockelse sådana möjliga vinster utövar har utan tvivel varit en av de främsta motorerna i kapitalismens teknologiska energi och dynamik. På rimligt konkurrensutsatta marknader är det inte bara så att innovation är riskabel, utan det är också så att motvilja mot innovation – en böjelse att behålla en allt omodernare teknologi — kan visa sig vara ännu mera riskabel. Marx förstod detta utmärkt väl och betonade det med kraft.
Dessutom är det så att resultatet av decentraliserat experimenterande i kapitalistiska samhällen och möjligheterna att göra stora vinster är en mycket diversifierad uppsättning av industriella strukturer. I USA dominerar stora företag helt i vissa sektorer av ekonomin, i andra är de små och medelstora företagen tongivande och på ytterligare andra håll samexisterar ett litet antal stora företag med ett stort antal små (Silicon Valley). Länder som har tillhandahållit en miljö med starka finansiella incitament för innovativ verksamhet kan finna att de har förvärvat vissa komparativa fördelar som helt enkelt inte kan förklaras med de termer som ingår i nationalekonomens verktygslåda. Som Assar Lindbeck en gång påpekade: ”…vid sekelskiftet 1900 eller några decennier senare hade ingen möjlighet att förutse att Sverige skulle bli en framgångsrik producent av kullager, tändstickor, mjölkseparatorer, automatiserade fyrar, telefonväxlar och militärflygplan – eller för den delen pyramidformade förpackningar för mjölk och system för marknadsföring av möbler som producerats i Östeuropa.”
V
En av den privata äganderättens stora fördelar är att privata företag, när de inleder forskning i nya teknologier, är oerhört medvetna om de stora osäkerheter de kommer att ställas inför i investeringsprocessen. Dessa osäkerheter genereras, som jag tidigare hävdat, av talrika källor i en marknadsekonomi. Privata företag är också medvetna om att de måste göra egna bedömningar av möjliga forskningsinriktningar och att de måste satsa sina pengar i enlighet med dessa bedömningar. Dåliga satsningar är naturligtvis vanliga, de är faktiskt mycket vanligare än bra satsningar. Därför är det frestande att dra den slutsats som socialistiska planerare drog för länge sedan, nämligen att det sätt på vilket konkurrerande företag strävar efter att vara innovativa med spelets kapitalistiska regler, är en mycket slösaktig process. Men uppfattningen att central planering och centralisering av beslutsfattandet är mera effektivt än den decentraliserade marknaden visar sig vara raka motsatsen till sanningen, när osäkerheten är stor och när målsättningar inte kan formuleras tydligt på förhand.
Det är faktiskt så att en av de kapitalistiska institutionernas främsta egenskaper är att marknadskrafterna ger starka ekonomiska incitament att undersöka en rad alternativa vägar, när man står inför de stora osäkerheter som råder om användbarheten av ny teknologi. (Jag vill gärna påminna er om några av laserteknikens användningsområden.) Dessa breda undersökningar, som genomförs av ett stort antal decentraliserade beslutsfattare, är särskilt önskvärda under forskningens tidigare stadier, då osäkerheten är särdeles stor och då individer med olika uppfattningar måste uppmuntras att följa sina instinkter och sin intuition.
Dessa olika uppfattningar bygger ofta på olika tillgång till information, speciellt när det gäller individer från olika utbildningsmässig bakgrund eller med olika industriella erfarenheter. Exempelvis kan man förvänta sig att kemiingenjörer griper sig an orsakerna till opålitlighet i transistorers prestanda på ett helt annat sätt än elektroingenjörer eller experter på fasta tillståndets fysik. Det är viktigt att upprepa det centrala budskapet och att göra det tydligt: Att åstadkomma teknologiska framsteg trots den stora osäkerheten, förutsätter sådana skilda uppfattningar och dessutom en beredvillighet att offra tid, energi och finansiella resurser för att stödja dessa skilda uppfattningar. Det är faktiskt så att friheten att följa alternativa forskningsvägar, i ett system med starka äganderätter som kan erbjuda framgångsrika innovatörer avsevärda finansiella belöningar, har varit drivkraften bakom den västliga kapitalismens teknologiska dynamik
Som jag har hävdat har de kapitalistiska institutionerna med tiden utvecklat ett antal metoder för att minska osäkerheten och därigenom minska de finansiella risker som är förbundna med forskning för att förbättra teknologier. Men slutresultatet av den forskningen kommer med nödvändighet att förbli osäkert. När allt kommer omkring är det så att om vi kunde förutse slutresultatet av varje utdragen och kostsam forskningsprocess, så skulle det inte längre vara nödvändigt att bedriva forskningen över huvud taget. Men det är precis det som är poängen: vi kan inte förutspå detta. 1961 kunde ingen med säkerhet förutsäga de många användningsområden lasertekniken så småningom skulle få. Och jag misstänker starkt att ingen i dag kan förutsäga vilka specifika användbara resultat som nanoteknologi eller stamcellsforskning kommer att få. Man kan inte komma fram till dessa tillämpningar genom abstrakt funderande eller genom matematiska modeller, hur sofistikerade de än är. Man måste helt enkelt undersöka följderna av den vetenskapliga forskningens och teknologiutvecklingens olika riktningar. Ett samhälle som värderar ekonomisk tillväxt högt behöver ett äganderättssystem som erbjuder substantiella ekonomiska belöningar till dem som är beredda att hantera den bestående osäkerhet som är inbyggda i innovationsprocessen.